Kapitel 3

Chestnut vaknade av att han kände sig vrålhungrig. Utan att märka att Joe var borta reste han sig och gick ner till köket. Han hällde upp en skål yoghurt och flingor och åt den. 

Han var inte ett dugg trött, så han ställde sig och höll tal inför en enorm (och påhittad) publik. Talet var mycket uppskattat, trots att han hade hållit det i sina bara underkläder.

När de massiva applåderna till slut dog ut gick Chestnut upp och klädde sig. Först då märkte han att Joe var borta. Han blev genast orolig och tittade ut genom fönstret och såg regnet ösa ner.

Han gick runt och letade, men hittade ingen Joe.

Han bestämde sig för att Joe säkert redan stuckit till skolan, och somnade på soffan. Han var trött efter ha varit uppe halva natten.

Han kom försent till sin första lektion, men han brydde sig inte. Det enda han brydde sig om var att Joe inte fanns någonstans. Vad kunde ha hänt?

Kapitel 2

Nästa morgon när Chestnut vaknade, var Joe borta.

Han drog på sig sina kläder och gick ner för att leta.
En av gubbarna som bodde i samma hus strosade runt i hallen.
- Har du sett Joe? frågade Chestnut.
- Nej, jag har inte sett någon Joe, sa mannen och hickade.

- Undrar var han har tagit vägen... mumlade Chestnut.
- Har du redan skrämt iväg din rumskompis? skämtade mannen.
Det kanske du har.

Chestnut åkte till caféet, köpte en energidryck, och satte sig vid ett tomt bord.
"Tänk om jag faktiskt har skrämt iväg honom..."
Ja, han verkade inte precis njuta av dina närmanden.
"Kan du hålla käften!? Ingen har bett om din åsikt!"
Hmpft...

Det enda Chestnut kunde tänka på på tillbakavägen var att han kanske aldrig skulle få se Joe igen.
Men när han kom in i rummet, satt Joe vid skrivbordet.

- Där är du! Jag har letat efter dig! utbrast Chestnut.
Joe vände sig om och såg ut som att han ville försvinna genom golvet.
- Jag var orolig, jag trodde du hade stuckit!
Joe sa inget.
Han reste sig upp och var på väg att gå ut, men Chestnut grep tag i honom och drog in honom i en lång kyss.

Chestnut hade suttit på caféet längre än han trodde, för solen höll redan på att gå ner.
Han gäspade stort och kröp ner i sängen.
Joe var på väg att gå ut igen.
- Kom, sa Chestnut sömnigt.
Joe vågade inte annat än att göra som han sa.

Chestnut somnade snabbt.
Joe tog ett djupt andetag, steg upp ur sängen och gick därifrån.
Han skulle flytta så fort han kom hem, så att han aldrig mer skulle behöva träffa Chestnut.
Det var inte det att han inte gillade Chestnut, han gillade honom bara inte på det sättet, och han var för snäll för att avvisa honom.
Nu gick han snabbt genom den kalla natten, för att hinna med första bästa tåg därifrån.

Kapitel 1

Chestnut anlände till tomten ombord på "Den stora köttbiten."
Det hade krävts en hel del blod, svett och tårar för att få upp honom, men tillslut gick det.

Medan Chestnut tog ett bad i havet som låg precis vid tomten, passade Pea på att fly från den där galningen.

Inne i stan hittade han en mycket trevligare person, som han genast blev vän med.

Uhm... Du... Pea har rymt.
- Va!? Du måste skoja! stönade Chestnut.
Nepp, han sprang in mot stan.
Chestnut suckade, men började springa åt samma håll som Pea stuckit.
Det tog inte lång tid att hitta den stora hästen.

Chestnut bad om ursäkt för Peas uppträdande, men mannen verkade inte alls upprörd.
- Ingen fara, han var jättetrevlig! sa han.
- Det där skrället? Trevlig? frågade Chestnut skeptiskt.

Medan de stod och pratade tog Pea chansen och stack igen.

- Nej, stanna Pea! ropade Chestnut när han upptäckte att hästen sprang iväg igen.

- Uhm, ja, det var trevligt att träffa dig...
- Joe, fyllde mannen i.
Chestnut nickade, och satte efter Pea.

Chestnut hittade Pea inne på gymmet.
- Haha, kan du inte komma ut? skrattade Chestnut.
- Där fick du din fula krake!
Pea såg ut att bli sur och riktade en spark mot Chestnut.
- Jag kommer inte hjälpa dig ut om du sparkas, sa Chestnut retsamt.
Pea frustade uppgivet, och Chestnut hjälpte honom ut.

Chestnut suckade när de kom ut.
- Det kommer ju ta en evighet att gå hem.
Inte om man rider.
- Jag hatar dig.
Med de orden satt Chestnut på hästryggen och det bar av hemåt.

När de kom hem la sig Chestnut ner i sovsäcken och somnade bums.
Han vaknade nästa morgon av Peas glada gnäggande.
Han stod och lekte med Joe.

- Hejsan, sa Chestnut sömnigt.
- Hej! sa Joe glatt.
- Jag kom bara för att se om du hittade Pea, sa han sen.
- Ja det gjorde jag , tyvärr, sa Chestnut.
- Jaja, jag ska åka till universitet, så jag måste ge mig av nu, sa Joe.
- Universitet?
- Ja, jag fick en korg från dem, och gjorde ett test, och jag kom med! Du har nog också fått en korg.
Joe gav sig av, och Chestnut hittade korgen.
- Hmm... sa han.
Han rotade runt och längst ner hittade han testet.
Han gjorde det, och fick redan samma dag reda på att han kom med.

Han packade sina resväskor, sa hejdå till Pea, och reste.
Pea lunkade surt omkring på tomten, utan någonting att göra.

Han anlände till universitet nästa dag, efter att ha rest hela natten.
Han bodde tillsammans med en massa främlingar, och Joe.

Joe och Chestnut delade rum, och Chestnut började behandla Joe på ett lite... annorlunda sätt.
Joe sa inget om det, men det märktes att han kände sig obekväm.

Chestnut bjöd ut Joe på en dejt, och Joe var för artig för att tacka nej.
De åkte till caféet.

Chestnut hade jättetrevligt, och märkte inte att Joe inte alls njöt av dejten.

De gick och bowlade, och höll på enda tills solen höll på att gå ner.

När de återvände hem var det fest.
Chestnut gick genast igång och festade för glatta livet.
Joe verkade faktiskt ha kul, men det kunde ju bero på att han var full.
Chestnut fortsatte flörta med Joe, och det gick lite för långt.
Chestnut, är det här verkligen en så bra idé...
- Håll tyst! Du har inte med det här att göra, sa Chestnut, uppenbert irriterad.
Joe var så full att han knappt kunde gå, så Chestnut ledde upp honom till rummet...

Prolog

Dags att vakna lilla Chestnut...
- Vad är det nu? stönade Chestnut.
Nu ska du äntligen få flytta!
Chestnut sken upp.
Han hade längtat efter denna dagen så länge nu.
Han skyndade sig att göra sig i ordning.
Har du allt du behöver nu?
- Jaja, nu åker vi!
- Vänta! hördes hans mammas röst.
- Vad är det mamma?
- Du får inte glömma Pea!
- Måste jag verkligen ta med honom?
Hans mamma gav honom en sträng blick.
- Jaja okej, då.
- Pea! ropade hans mamma.
Den glada hästen kom skuttande.
"Jaja, om inget annat så duger han åtminstone till mat..." tänkte Chestnut.
Här ska det inte bli någon hästpastej.
"Äsch! Sluta lägga dig i!"
Inte en chans lilla vän.
Chestnut var väldigt taggad, trots att han var tvungen att ha med sig den där stora köttbiten.
Det här skulle bli den bästa dagen i hans liv.