Han drog på sig sina kläder och gick ner för att leta.
En av gubbarna som bodde i samma hus strosade runt i hallen.
- Har du sett Joe? frågade Chestnut.
- Nej, jag har inte sett någon Joe, sa mannen och hickade.
- Undrar var han har tagit vägen... mumlade Chestnut.
- Har du redan skrämt iväg din rumskompis? skämtade mannen.
Det kanske du har.
Chestnut åkte till caféet, köpte en energidryck, och satte sig vid ett tomt bord.
"Tänk om jag faktiskt har skrämt iväg honom..."
Ja, han verkade inte precis njuta av dina närmanden.
"Kan du hålla käften!? Ingen har bett om din åsikt!"
Hmpft...
Det enda Chestnut kunde tänka på på tillbakavägen var att han kanske aldrig skulle få se Joe igen.
Men när han kom in i rummet, satt Joe vid skrivbordet.
- Där är du! Jag har letat efter dig! utbrast Chestnut.
Joe vände sig om och såg ut som att han ville försvinna genom golvet.
- Jag var orolig, jag trodde du hade stuckit!
Joe sa inget.
Han reste sig upp och var på väg att gå ut, men Chestnut grep tag i honom och drog in honom i en lång kyss.
Chestnut hade suttit på caféet längre än han trodde, för solen höll redan på att gå ner.
Han gäspade stort och kröp ner i sängen.
Joe var på väg att gå ut igen.
- Kom, sa Chestnut sömnigt.
Joe vågade inte annat än att göra som han sa.
Chestnut somnade snabbt.
Joe tog ett djupt andetag, steg upp ur sängen och gick därifrån.
Han skulle flytta så fort han kom hem, så att han aldrig mer skulle behöva träffa Chestnut.
Det var inte det att han inte gillade Chestnut, han gillade honom bara inte på det sättet, och han var för snäll för att avvisa honom.
Nu gick han snabbt genom den kalla natten, för att hinna med första bästa tåg därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar